Arktitekturen har gjort till sitt kall att ordna, skapa och smycka våra rumsligheter; rum där vi förankrar oss i vår omvärld och till vår historia. Där vi skyddar oss, navigerar, gör oss hemma. 

Arkitekturen har skapat nya hus, monument, torg och gator – men också ordnat denna materialitet i olika former av rituella och spatiala koncept som byggt upp den moderna världens rumslighet.

Så är inte längre möjligt att tänka.
Och ur tvivlet kommer någon form av irrande och ett långsamt mentalt utträde. Vi kan inte längre tro på den värld våra artefakter gestaltar – ett tecken på att något mycket större är på väg att ske. 

Rite Architecture bygger därför inte nya hus. Vi varken kan eller vill skapa ritningar, bygglov eller nya planer. Vi skissar inte heller på framtidens städer, utan arbetar med att sluta göra just det.

Även om det är svårt att överblicka konsekvenserna, vet vi numera att vi inte kan bygga oss en hållbar och meningsfull tillvaro (eller en så kallad civilisation) genom att separera natur och kultur, människor, djur, historia och framtid. Vi är inbördes beroende. Frågan vrider sig mot vad vi behöver bygga, till hur vi bildar rumsligheter och relationer från insidan av det ekosystem vi delar med jorden, djuren, framtiden, historien.

Varför inte använda rumslighetens vokabulär så som poeten använder språket?