Vi vandrar över böljande vidsträckta öppna rum med himlen och de snabbt flygande molnen över oss.
Höga raka furor, uppväxta i tät vegetation och med ett fåtal gröna grenar i toppen står utställda som katedralens strävpelare. En bävande doft från den nyss skyddade land-vegetation som bränns i solen. Dessa rum som givna till för oss att se stjärnorna och begrunda vår plats i rum och tid. Jag snubblar fram över stigarna som trampas av rådjur, älg, räv och myror. Sorgen får breda ut sig.
Min sorg breder ut sig – ut mot skövlade myrar, tjärnar och en spikrak gröns vägg från en ännu inte avverkad skog.
Vi går i älgens sorg, vi går i harens sorg. Vi går i paddornas sorg.
Vi går fåglarnas sorg. Vi går orrens sorg. Vi går tjäderns sorg.
Vi går maskarnas sorg.
Myran känner måhända ingen sorg. Ser bara barr att städa.
Vi sätter oss och blandar sorgen med atomernas, regnets och solstrålarnas obryddhet
Vi är himlens lätthet och jordens sorg
Och så börjar ju allt om igen.
