Det här är sista möjligheten att hitta lagad mat innan vi tar in på ett B&B för natten. Och vi kommer sent.
Det lilla matstället intill vägen är fortfarande öppet, men har bestämt sig för att stänga lite tidigare denna kväll. De frågar oss därför om vi kan tänka oss att ta med pizzan i stället för att äta den hos dem? Trots att vi säger ja, läser de av vår tvekan och erbjuder oss att sitta ned och bli serverade.
Vi märker hur ägarfamiljen övertalar sina små barn att familjen ska stanna kvar på restaurangen och ha fredagsmys i stället för att åka hem som man planerat. I alla fall tolkar vi in detta i vad som sker, då vi inte förstår deras språk.
Det känns som ett privilegium att få äta den välsmakande pizzan vid bordet intill den fredagsmysande familjen, och svårt att inte känna saknad efter fler sådana varma sammanhang i vårt lands ofta kylslagna publika rum.
Andrea Phillips föreslog för tio år sedan att vi borde “glömma det publika”; glömma den uppdelning mellan kategorierna “privat” och “offentligt” som låser fast hela samhället i ett koloniserande handlingsmönster. Kunde detta vara en möjlig väg bort från det isärhållande som upprätthåller vår kulturs frenetiska materialism?
Kanske kunde just ett sådant glömmande öppna för ett “allmänningsbildande” (det som på engelska kallas commoning), vilket inte verkar görbart med mindre än att vi först river eller åtminstone vänder ryggen till de skrankor som i dag låser fast oss i tvångsmässigt erövrande, koloniserande och i rovdriften på det ekosystem vi inte tycks kunna inse att vi själva ingår i.