De dödas skog ville berätta något för mig redan när jag var barn. Men inte förrän flera decennier senare, när den blev föremål för ett arvsskifte, började jag lyssna.
En juristbyrå skulle då skifta ut denna lilla skog till en rad släktingar. Lagkrav skulle uppfyllas och juristerna kämpade på. I mer än tio år. Efter att ha gjort slut på dödsboets sista tillgångar gav de till slut upp. Även länsstyrelsen fick då acceptera att skogsfastigheten inte kunde skiftas till nya ägare. Någonsin.
Skogen hade under hela denna tid tålmodigt väntat på att vår moderna lagstiftning – besatt av idén om privat äganderätt – till sist skulle bita sig själv i svansen. Resultatet: ingen kan nu ha lagliga anspråk på att äga de dödas skog. Det var vördnadsbjudande att bevittna hur skogen själv skickligt genomförde denna decennielånga icke-aktion, fylld av poetisk och politisk sprängkraft.
Dokumentationen av juristbyråns fåfänga arbete uppgår till nästan tusen sidor arkivdokument. I dessa, mellan raderna, viskar skogen tyst: Ni moderna människor tycks tro att allt som ni ger ett namn också blir ert att förfoga över.
Jag försökte lyssna. Och har därför anonymiserat dokumenten. Allt som kan identifiera fastigheten och de fysiska och juridiska personer som genom tiderna ägt, ärvt eller gjort anspråk på den lilla skogen är utskuret, och nu lagt att förmultna på hemlig plats i de dödas skog. Vars namn vi inte längre vet.
Ett anspråkslöst sätt att visa vördnad för kraften och visdomen i den lilla skogens stillsamma underkännande av den moderna människans blinda och fåfänga tro på sina föreställningar.
I människans värld återstår naturligtvis berättelsen.
Medan skogen bara står där. Obrydd.
/LN
