De dödas skog ligger mitt emellan levande människors skog. Här har inga arvingar kunnat ta över. Skogen har blivit kvar hos de döda.
De dödas förvaltning skiljer sig från de levandes. Den är i kontakt med andra tidsaxlar, andra värdegrunder, andra verktyg. Det märks omedelbart när du vandrar från de levandes skog och in i de dödas skog.
Där är tätt, vilt och svårare att ta sig fram. De mänskliga behoven får lämna plats för annat. Annan fågelsång. Andra ljud. Andra färger. Det är svårt att navigera. Solen skuggas. Jag försvinner in i grönskan.
/JF
– – –
Redan när jag var barn försökte de dödas skog berätta något för mig. Men inte förrän den blev föremål för ett arvsskifte började jag lyssna.
En juristbyrå hade fått i uppdrag att skifta ut skogen till diverse släktingar. Lagkrav skulle uppfyllas och juristerna kämpade på. I mer än tio år. Men efter att ha inkasserat dödsboets sista tillgångar gav de till sist upp. Länsstyrelsen tvangs då också acceptera att skogsfastigheten inte kunde skiftas till nya ägare.
Skogen hade under hela processen tålmodigt bara väntat på att vår lagstiftning – besatt av idén om privat äganderätt – till sist skulle bita sig själv i svansen. Resultatet: ingen kan nu ha lagliga anspråk på att äga de dödas skog. Att bevittna dess så skickligt genomförda decennielånga icke-aktion, fylld av poetisk och politisk sprängkraft, gjorde mig djupt vördnadsfull.
Dokumentationen av juristbyråns fåfänga arbete uppgår till nästan tusen sidor arkivdokument. I dessa, mellan raderna, viskar skogen tyst till oss: Ni moderna människor tycks tro att allt som ni ger ett namn också blir ert att förfoga över.
Jag har lyssnat. Och valt att anonymisera dokumenten. Allt som kan identifiera fastigheten och de fysiska och juridiska personer som genom tiderna ägt, ärvt eller gjort anspråk på den lilla skogen har skurits ut, och är nu lagt att förmultna på hemlig plats i de dödas skog. Vars namn vi inte vet.
På detta sätt har jag velat vörda kraften och visdomen i den lilla skogens stillsamma underkännande av den moderna människans blinda och fåfänga tro på sina föreställningar.
I människans värld återstår förstås berättelsen.
Skogen står obrydd
/LN