Vi prövar oss fram. Vi väger olika ord i munnen. Vi avsäger oss idén om svar som gäller överallt, eller ens att frågorna är allmänna. Kanske bär varje plats och konstellation av organismer på sin arkitektur, sina svar och förslag.
Ur en väv av mer eller mindre sammanhängande prat under en resa till ingenstans tar vi med oss en lös tanke om hur folk som lever närmare naturen knyter tid och historia till platser, stenar, berg, sjöar och andra platser. Inte som generella arkitekturer utan som specifika gravitationspunkter i tid och rum. Punkter där landskap, ekosystem, myter, personlig och gemensam historia vävs. Moderniteten har alltid haft svårt att ge plats eller ord till den här sortens kunskap och organisering – trots att det nog ändå utgår en empiriskt bevisbar och fundamental del i hur människor gör sig hemma, knyter an till platser och medmänniskor. Vad skulle en stadsplanering ta form som tar utgångspunkt i hur material och rum lagrar vår historia.
Samtidigt är detta förstås inte hela bilden. De rituella punkterna är en ram och markerar sammanhang i tid och rum, men den finns också något nättare och mer vardagligt som vi missar om vi ser arkitektur och stadsplanering som något som bara hålls samman genom dessa rituella, ”tunga”, gravitationspunkter.
Bör vi kanske vinnlägga oss om att – som en annan form av lågintensiv stadsplanering – varsebli hur vi genom små ”osynliga”, vardagliga processer gör oss hemma på platser, mellan och i relation till de djupa gravitationspunkter som förbinder oss med de stora berättelserna. Ge utrymme för dessa andra, ofta ganska osynliga processer, som nästan verkar uppstå av sig själva i sammanhang där människor har rådighet och känner gemenskap. Påminna oss om att dessa också försvinner där rådighet och gemenskap trycks bort – paradoxalt nog inte sällan av just stadsplaneringsprocesser.