Om vägen/gatan bygger på en idé om transport och förflyttning genom ett övervinnande av naturen – ett åtskiljande av natur och samhälle – så är stigen dess motsats.
Stigen är praktisk mobilitet som samexisterar med topografin och naturen vi är del av. Vi samskapar den med myror, rådjur, älgar, rävar, med andra människor. Slutar vi använda stigen växer den igen och försvinner. Stigen finns i oss, under oss, inom oss. Stigen knyter ihop oss med andra. Stigen är gemenskap.
På samma sätt kan vi fundera över hur arkitektur i vidare mening kan förstås som något som nästlar oss med världen och allt levande – istället för att särskilja oss från den. Hur gör vi oss hemma i världen med den ömhet som stigen gett oss ett exempel på? Vad är ett hem då?
Från denna enkla start kan vi börja återskapa en planetärt medveten, cyklisk och biologiskt nedbrytbar arkitektur. Vi fantiserar om en idag nedvärderad, omodern och nästlande arkitektur som väver oss samman med varandra, med andra levande arter och med topografin omkring oss. Vi fantiserar om en praktiserande arkitektur som står i ständig dialog med jorden vi står på. Detta innebär inte att leva i grottor: tvärtom. Mycket av det som byggs idag av prefabricerade betongelement, är snarare vad som tvingar oss att leva en sorts grottliv.
Vi kanske istället ska inspireras av timmerhuset; detta modulära system av återbrukbara stockar som efter några hundratals år av av användning som bostadsmaterial (ofta flyttade, återanvända i flera olika hus) lämnas att ruttna. Att se värdet i hur de fylls av insekter, som under timrets sista år som timmerstock ges husrum och skydd, för att till slut återgå att bli jord. Att se timmerstockens olika positioner i sin livscykel och ta med dessa i berättelsen om husets varande, sammanflätat med allt som finns omkring oss.
