Vi vandrar över böljande vidsträckta öppna rum med himlen och de snabbt flygande molnen över oss.
Höga raka furor, uppväxta i tät vegetation och med ett fåtal gröna grenar i toppen står utställda som katedralens strävpelare. Omgivna av en bävande doft från den nyss skyddade landvegetation som nu bränns i solen.
Rum givna till oss för att se stjärnorna och begrunda vår plats i rum och tid.
Här förskjuts perspektiven. Sorgen får breda ut sig ut mot myrar, tjärnar och en spikrak gröns vägg från en ännu inte avverkad skog.
Vi går i älgens sorg, vi går i harens sorg. Vi går i paddornas sorg.
Vi går fåglarnas sorg. Vi går orrens sorg. Vi går tjäderns sorg.
Vi går maskarnas sorg.
Myran känner måhända ingen sorg. ser bara barr att städa.
Och så börjar ju allt om igen.
Vi slutar gå i andras sorg och går i våra egna cirklar. Till slut uppstår en stig, ett dike.