Rationalitet värderas i vår samtid högre än andra, mer komplexa mänskliga förmågor som intuition, urskiljning och förundran.
Sedan industrialismens genombrott har detta förnuftsfokus förvisso lett till en ofattbar teknikutveckling och ökning av människans räckvidd – men till priset av att samhället omvandlats till en maskin. Som dessutom håller på att löpa amok.
Rötterna till detta senmoderna problem kan spåras tillbaka till Aristoteles och Descartes, eller snarare till hur tolkningen av kategoriska, dualistiska och dikotomiska aspekter av deras tänkande genom århundradena omvandlats till den moderna trosuppfattningen att allt som befinner sig “utanför” människans medvetande (numera till och med kroppen) är något “annat”. Något som hon tror sig ha en suverän rätt att benämna, behärska, äga och exploatera; en förfoganderätt vars konsekvenser den tyske sociologen Hartmut Rosa beskrivit så här:
– Genom att vi senmoderna människor […] strävar efter att göra världen förfogbar framstår den alltid som en “aggressionspunkt”, eller en rad aggressionspunkter, det vill säga objekt som det gäller att få kunskap om, uppnå, erövra, behärska eller utnyttja. Och just därigenom tycks “livet” – det som bildar erfarenheten av det levande och av möten, det som möjliggör resonans – dra sig undan från oss, vilket i sin tur leder till rädsla, frustration, vrede, ja, förtvivlan, vilket sedan kommer till uttryck i bland annat vanmäktiga politiska aggressioner.
Modernitetens helgande av rationaliteten har också fått den paradoxala följden att vi moderna sekulära människor – utan att verka medvetna om det – har en tendens att både tillbedja och underkasta oss de artefakter och system vi skapat. Och som slavar under dessa verkar vi inte kunna annat än fortsätta producera och konsumera oss vidare i riktning mot en ekologisk, ekonomisk, politisk och humanitär katastrof.
Därför är det brådskande att vi som samhälle släpper rädslan och i stället fokuserar på att kultivera praktiker som omfamnar föränderlighet, komplexitet och transformation. Men hur gör man?
Mytforskaren Joseph Campbell sa en gång att verkligheten består av de myter vi inte kan genomskåda. Hans iakttagelse både förklarar och motiverar varför vi på Rite tar hjälp av konceptuella strategier för att försöka avtäcka myter och trosuppfattningar som döljer sig bakom vad samhället gemensamt och oreflekterat håller för sant, eller bara tar för givet. Alltså vad som är bakom det som synes vara i vår samtid.
Vår metodik har genom åren sett lite olika ut, men våra strategier har alltid vilat på en konceptuell grund, inspirerad av olika skolor främst inom 1970-talets östeuropeiska konceptkonst. Och vi har gång på gång överraskats över hur väl våra konceptuella inramningar fungerat som verktyg för den form av samhällsundersökningar vi specialiserat oss på.
Inte minst häpnar vi ofta över hur detta verktyg lyckas slå knockout på oss själva genom att gång på gång avslöja våra egna blinda fläckar i förhållande till den kultur i vilken vi själva ingår.
Lambros Malafouris, professor i kognitiv och antropologisk arkeologi, snuddar måhända vid förklaringen till denna nästan kusliga förmåga hos koncepten, när han påpekar att intelligent bruk av materiell kultur föregår intelligent tänkande, och att symbolisk användning av materiell kultur kan föregå symboliskt tänkande. Enligt Malafouris leder denna iakttagelse till hypotesen att verktyget kan vara smartare än verktygsmakaren och att det med tiden kan visas ha ett eget medvetande.
Stärkta av våra tidigare undersökningar räds vi därför inte längre att tillsammans vistas i vad vi inte enkelt kan förstå eller artikulera. Eller att röra oss i vaga trakter där vi slipper paralyseras av idéer om det effektiva, mätbara och omedelbart tillgängliga och där det finns gott om tid och utrymme. För att treva och irra tillsammans med varandra och andra.