Gutenbergparentesen är en tankeväckande beteckning på den moderna epok vi nu tycks närma oss slutet av – en epok präglad av en större tilltro till det skrivna än det sagda, och av föreställningen om den tryckta boken som sanningsbärare.
När vi nu befinner oss i slutet av denna parentes står vi handfallna inför hur en digital utveckling som skapar fenomen av typen post-truth, sociala medier, artificiella språkgeneratorer med mera, och i snabb takt tycks undergräva premisserna för både texters och andra representationers sanningsanspråk.
Vilsna lämnas vi med frågan: vem i hela världen ska vi då kunna lita på, vad kan vi betrakta som trovärdigt? (en formulering som i sig skvallrar om hur det skrivnas epok placerat just synen högst i sinnenas hierarki)
I sökandet efter en verkningsfull motkraft till pågående relativisering av alla sanningsanspråk vill vi på rite pröva strategin att förankra sanning i handling och erfarenhet, snarare än i påstående, text, bild – alltså i någonting annat än representation.
Vår metod utforskar därför hur gemensamma erfarenheter (snarare än verklighetsbilder eller -uppfattningar) i stället kan bli till hörnstenar som kan förankra sanningsanspråk i det genomlevda; i närvaro; här och nu, påtaglig.
Som ett sätt att känna, erfara sanning som levande kropp, såväl på ett personligt som ett kollektivt plan.